Dåliga dejter: den fega snubben och varför mitt hjärta brister så lätt, del 1

Bilden sammanfattar väldigt bra hur jag har mått de senaste dagarna efter denna dejt.

Jag blir, undermedvetet, alltid extra känslig runt jul. Efter många timmar hos en psykolog och en väl genomförd PTSD-behandling har jag nu förstått att det handlar om en otroligt stark längtan efter min egen familj, och min egen analys av detta förlänger den längtan efter att få skapa en egen familj och göra allting rätt från början. Så gott som det går i alla fall.

Jag växte upp i en dysfunktionell familj: missbrukande föräldrar med dåliga relationer till sina egna föräldrar och respektive partners (samt varandra, skilsmässa när jag var 7 år), missbrukande syskon, kroniskt sjuka syskon, missbrukande bonusföräldrar och andra missbrukande släktingar. Alla vuxna män och kvinnor som har funnits i min närhet under min uppväxt har levt otroligt svåra liv och jag som barn och enda familjemedlem som inte har fallit in i ett missbruk (förutom tre andra fantastiska kvinnor jag har kommit närmare på senare år) växte upp i en längtan av någonting annat, verklighetsflykt och destruktiva relationer. Min verklighetsflykt utvecklades till en livlig fantasi och kreativitet vilket är en otroligt fin egenskap, men det har också gjort mig till en dagdrömmare av rang som än idag målar upp fantastiska bilder av mig själv och de människor jag möter alldeles för snabbt. Detta skapar ofta besvikelse hos mig när jag inser att dessa personer inte kan leva upp till de ideal jag har skapat.

Nu låter det som att jag skyller på alla andra för att mina förhållanden är så pass dåliga, och till en viss del gör jag det; det handlar dock egentligen om att jag är så van vid att se det dåliga hos människor och det tar otroligt lång tid för mig att vänja mig av vid det. Det är också otroligt svårt att vänja sig av vid beteenden en har haft sedan barnsben och som en har sett att de vuxna man ska se upp till också har. Men tro mig, jag övar på att se världen från mitt eget perspektiv varje dag.

Hur som helst, för några år sedan tröttnade jag helt på att spela spel och låtsas som att vår familj är normal och funktionell bara för att vi samlas kring jul. Det var alltid otroligt jobbigt för oss som hamnar emellan missbruket och en slags skuld över att ändå ha “klarat sig undan” kröp fram, och jag ville inte känna så längre. Så jag bestämde mig för att säga upp kontakten med majoriteten av mina familjemedlemmar. Numer firar vi jul i en väldigt liten konstellation och det är skönt att slippa allt drama, men en slags tomhet och hemlängtan infinner sig alltid ändå. Jag drömmer mig bort till den dag då jag och min partner kan bestämma oss för att resa bort över jul, bara han och jag, och fira på vårt eget vis, och så småningom med våra egna barn och ge dem en trygg och fin jul.

2017 var inget undantag och jag skrev till och med på min Tinder-profil att jag söker efter en man som jag kan spendera varje jul framför en brasa i en fjällstuga med. En man dyker upp i mitt flöde och egentligen är han inte min typ, varken utseendemässigt eller presentationsmässigt (han hade skrivit en väldigt kort mening – vanligtvis lägger jag inte ner tid på snubbar som inte beskriver sig själv lite mer utförligt) men det var ändå något hos honom som gjorde att jag gillade honom. Vi matchade och några dagar senare fick jag ett meddelande där hand undrade hur min jul hade varit. Vi pratade ganska länge och han verkade verkligen ha ett intellekt som passade mitt. Vi bestämde oss för att träffas två dagar innan nyårsafton och jag kände mig konstigt nog väldigt trygg med honom. Jag har en tendens att placera folk i fack beroende på utseende, klädstil och yrkesval, och allt med honom tydde på att han skulle vara en snäll snubbe. Det och att han hade kommit ur ett förhållande ett halvår tidigare och fortfarande var vän med sitt ex (det, för mig, tyder på en mognad som många snubbar saknar).

När vi träffades kändes allt väldigt avslappnat: vi pratade på om allt möjligt och det visade sig att han både är vegetarian och röstar vänster (big YES på den) och har en sund syn på världen generellt. Han hade en mjuk röst och fina ögon, men jag var fortfarande osäker på om han kändes rätt – det var någonting som ändå inte riktigt klaffade. Ju mer kvällen gick desto mer intalade jag mig själv att jag måste bortse från mina ytliga förväntningar och fokusera på det han och jag pratade om: han kan ju se sig själv fira jul i en fjällstuga, han vill skaffa barn, han tycker att jag är fin och rolig, och han verkar uppskatta mig i min helhet. Så jag började släppa på min gard lite grann. Till slut var det dags att gå och vi tog en promenad tillsammans till Gullmarsplan. Det var ganska kallt men jag kunde ändå uppskatta utsikten över vattnet. Vi småpratade och helt plötsligt stack han in sin hand i min ficka och tog tag i min hand. Det kändes lite märkligt men jag skakade av mig det – jag är bara ovan. Vi kom fram till Gullmarsplan där han skulle ta tunnelbanan och jag skulle med bussen. Vi kramades en lång stund. Han tryckte sig mot mig medan jag, undermedvetet, fortfarande höll min distans. Jag tvingade mig själv att släppa garden och slappna av och då kysste han mig. Han smakade snus och saliv och jag blev nästan illamående. Jag snusar själv men det här var olidligt, ändå kunde jag inte förmå mig att sluta. Några minuter gick och till slut slet jag mig loss och sa att jag måste gå till min buss. Han bara tittade på mig och kysste mig på munnen igen – han ville följa med mig hem, men jag sa nej till det. Jag ville inte det av många olika anledningar men mest för att jag behöver tid att reflektera över vår dejt. Han accepterade det och när jag precis var på väg att vända mig om för att gå mot bussen känner jag hur hans hand glider ner mot min rumpa, hans hand klämmer till lite och sedan smackar han till lite lätt. Jag fryser till lite, blir lite chockad. Jag tittar på honom i några sekunder och till slut får jag ur mig “oj! Butt-action, huh?”. Han fortsätter titta på mig med sitt snälla leende och säger “jag kunde inte låta bli. Vi hörs!”. Jag säger lågt “alright…” för mig själv och går till min buss.

På vägen hem lyssnar jag på Highasakite’s “Lover, where do you live” och den bekanta känslan av tomhet och hemlängtan sköljer över mig. Jag gråter men jag förstår egentligen inte varför: dejten hade ändå varit helt okej, även om han inte passar in perfekt i den bild av min framtida partner som jag har skapat. Men det kan man väl vänja sig av med? Det där sista han gjorde kändes märkligt ändå, och jag kunde inte undgå att minnas vad en vän sa till mig för några veckor sedan om samtycke. Hennes nuvarande man var den första man som någonsin hade frågat henne om han fick röra henne på ett sexuellt sätt – det fastnade hos mig och känns nu som en självklarhet, och jag önskade att denne man också hade gjort det.

När jag kommer hem har jag fått ett meddelande från snubben jag nyss var på dejt med där han skriver att han hade jättetrevligt och att han gärna gör det igen. “Jag tycker om dig.” skrev han också. Tycker han om mig, redan?? Kan det gå så fort? Ja, det kan det kanske… Vissa blir ju kära vid första ögonkastet. Är det denne man som ska finnas vid min sida från och med nu? Det kändes inte helt rätt, men det kan jag väl vänja mig vid?
Min hemlängtan försvann inte och jag somnade orolig.

Fortsättning följer.

Advertisements

2 thoughts on “Dåliga dejter: den fega snubben och varför mitt hjärta brister så lätt, del 1

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s