Dåliga dejter: snubben som inte kan ta ett nej, del 2

Tågresan ner till Malmö var jobbig. Det var en fredag och vi hade varit på kick-off med jobbet hela dagen: jag hade en förkylning i kroppen som inte blev bättre av att vi badade i en utomhuspool i minusgrader. Det var första gången jag åkte nattåg också och jag sov väldigt dåligt men inget av det spelade någon roll – jag skulle ju få träffa en människa jag var väldigt intresserad av.

Tidigt på lördagsmorgonen kom jag fram till Malmö centralstation och han mötte upp mig där inne. Han var precis så snygg som jag hade föreställt mig och vi började med en kopp kaffe. Vi hade ca 1 timme på oss innan hotellet skulle låta oss checka in, så vi pratade om allt möjligt och jag charmades av hans breda skånska dialekt. Jag är generellt väldigt intresserad av dialekter och språk så det var kul att prata med någon som inte har min egen eller en Stockholmsk accent. Det kändes inte konstigt eller krystat att prata med den här personen, istället förfördes jag av hans sneda leende och hans fina ögon som ramades in fint av hans svarta glasögon. Det kändes bra!

Till slut var det dags att börja röra oss mot hotellet så vi gick till hans bil och körde genom Malmö. Det var fortfarande mörkt ute så det var svårt för mig (som redan har otroligt dåligt lokalsinne) att lokalisera mig, men jag var för förväntansfull. Det hade gått mer än ett år sedan jag hade sex och den här personen och jag hade byggt upp en stark sexuell laddning. Jag hann inte ens stänga dörren till hotellrummet innan han tryckte upp mig mot väggen och kysste mig. Han var 30 centimeter längre än mig, vältränad och otroligt stark vilket gjorde mig ännu mer upphetsad. Vi klädde av oss och la oss på sängen och jag blev positivt överraskad: i det förhållande jag kom ur ett år tidigare kände jag mig aldrig upphetsad och min dåvarande pojkvän var aldrig mån om att jag skulle känna njutning på samma sätt som han krävde, även om jag bad om det. Men denna man gjorde allt för att jag skulle ha det bra. Helt nya känslor och sensationer spelades upp för mig och jag brydde mig inte ens om att vi hade glömt att dra för gardinerna och att det stod människor i byggnaden mitt emot och såg rakt in. Det gjorde bara allting än mer upphetsande. Han tog verkligen hand om mig och jag kunde njuta utan hämningar, jag brydde mig inte ens om att han såg mig helt naken i dagsljuset som nu hade hunnit komma utan tog för mig så mycket jag kunde.

Efteråt somnade vi i hotellsängen och sov ett par timmar. När vi vaknade igen hoppade jag in i duschen innan vi skulle in till stan för att äta. Jag försöker att inte blöta ner håret eftersom att jag inte hade någon hårtork med mig och ville inte gå ut i det kalla vädret med blött hår då jag redan hade en förkylning i kroppen. Helt plötsligt känner jag händer runt min midja och där står han bakom mig. Han kysser mig i nacken och jag känner att han vill ha mig; jag smälter in i honom och känner inte ens vattnet genom mitt hår.

Vi kan konstatera att sexet är fantastiskt. Kanske är det för att jag aldrig någonsin har haft sex med en person som tycker att min njutning är minst lika viktig som dennes, eller för att jag inte har fått ligga på väldigt länge eller för att vi helt enkelt har sexuell kemi, men jag känner mig tillfredsställd. Vi äter på en restaurang i närheten av hotellet och kan nu lära känna varandra ännu bättre. Han påminner ganska mycket om mitt ex i sitt sätt att konversera nu: han liksom förvandlades efter att vi har haft sex (vilket numer känns som en vanlig ovana hos män) även om han inte är lika aggressiv. Det kommer fram att han är väldigt högerextrem i sina åsikter utan att erkänna det – en tvättäkta Sverigedemokrat med andra ord. Jag känner mig mer och mer obekväm och vill helst av allt åka därifrån men känner mig redan otrygg i en helt främmande stad och vill inte gärna hamna i en större dispyt med en rasist så jag bestämmer mig för att hålla mig lugn även om jag inte kan motstå att tjafsa emot.

Jag känner mig äcklad av hela situationen, samtidigt fladdrar ologiska tankar runt i mitt huvud om att jag inte är värd mer än detta, jag får nöja mig med det jag får, ingen bättre kommer ändå att tycka om mig. Fan vad jag slåss mot detta. Till slut går vi tillbaka till hotellet och vi lägger oss bredvid varandra för att titta på TV. Han håller på med sin telefon och jag ligger nästan orörlig på min sida av sängen och önskar att jag var hemma, samtidigt önskar jag att han kunde motbevisa den sida hos sig själv han nyss tog fram genom att visa ömhet. Vi somnar på varsin sida av sängen den kvällen.

Morgonen därpå checkar vi ut från hotellet och har nu ytterligare ganska många timmar kvar innan mitt tåg tillbaka till Stockholm ska gå. Vi åker till Lund för att fika och han tar med mig till ett museum som finns där. Han uttrycker inget av det han sa igår och jag börjar lugna ner mig lite och tänker att han nog har insett att det var dumt och omoget. Det känns dock ganska obekvämt att vara där med honom och jag mår inte alls bra (antagligen efter att ha både badat ute i minusgrader och gått ute i ett kallt och blåsigt Malmö med blött hår) så till slut ber jag honom att skjutsa tillbaka mig till Malmö och centralstationen där jag möter upp en bekant som pluggar i närheten. Mitt tåg lämnar stationen 15.00 och en sex timmar lång resa väntar. Jag lyssnar på First Aid Kit och känner hur febern slår till då jag får ett meddelande från snubben där han skriver att det var en väldigt trevlig helg men han är inte intresserad av något seriöst med mig. Fy fan vad arg jag blir. Jag hade inte ens fått en chans att bearbeta allting innan han kommer med sitt utlåtande! Jag borde inte ha blivit så upprörd, han var ju verkligen ingen supersnubbe, men den uppmärksamhet han visade mig, den njutning han gav mig och hans ignoranta vis att sedan behandla mig och sina medmänniskor på gav mig en skev bild: både på grund av att mina värderingar inte alls stämmer överens med hans, men också för att jag hela mitt liv har fått höra att man ibland måste kompromissa. Är det inte så det ska vara? Ska inte snubbar vara lite douchiga? Mitt hjärta brister lite: han var inte den som skulle leva vid min sida. Inte på grund av att jag “förlorar” just honom (kommer undan skulle jag ha kallat det idag), utan jag förlorade chansen att hitta kärlek. Idag skyller jag på den två veckor långa influensan som följde.

Här skulle den här historien kunna ta slut, men den kommer att bli mycket längre än någon förväntade sig. Fortsättning följer alltså.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s